onsdag 26 september 2012
Ibland hatar jag...
Mitt liv och det gör jag just nu...jag verkligen hatar mitt liv just nu...jag vill inte dö...nej inte så även om jag har dom tankarna ibland att jag önska att jag bara fick försvinna...men nej det kan jag inte jag har några som jag tycker så mycket om att det är värt att leva...men som sagt just nu hatar jag mitt liv...gråten tar aldrig slut...hur mycket ska man orka och tåla igentligen...jag vill inte vara ledsen förbannad och deprimerad...men jag bara önska att jag inte hade en massa beskymmer jämt och ständigt...ikväll råka jag göra en liten repris på nått jag absolut inte får göra...men jag är så ledsen och får panik att jag inte vet vart jag ska ta vägen...så konstigt nog känns det lite bättre igen...men inte bra på långa vägar...jag har lovat mig själv att aldrig göra om denna grejen men jag bröt mitt löfte...så nu är jag besviken på mig själv också mitt upp i allt...ja ja jag hoppas allt snart blir bättre...nu fick jag även skriva av mig lite så det var ju bra...ha det bäst ni andra så ses vi här igen...hoppas jag då få vara mycket gladare och possetivare då...eller jag ska försöka vara det i alla fall...:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Annika.
SvaraRaderaSå sorgligt, jobbigt och tråkigt att du har det precis samma som jag. Kunde lika gärna vara mina ord, min blogg. Hur mycket man än försöker så kommer man bara till en viss gräns som man inte kommer över, hur gärna man än vill och tyvärr om man når den gränsen är den så långt ifrån "bra" man kan komma. Har som du lovat mig själv många gånger att inte göra om dumma saker, men när man är på botten känns det som enda vägen ut är att bryta mot sitt eget löfte. Tyvärr mår man nästan bara sämre av det dagen efter. Jag hoppas verkligen att du har någon att prata av dig med, en vän är alltid en vän men jag har själv märkt att det är väldigt skönt att få prata med en arbetskunning och få lite distans till allt. Någom som vågar ställa dom där frågorna en vän inte vågar eller kommer på, och som inte ger sig förän man har svarat. För mig funkar det bra, även om jag på kvällen kan må lite sämre efter ett sånt samtal, men på nått sätt lättar det.
Ta hand om dig nu kära vän, vet att det är jobbigt, jobbigt att höra ordet "kämpa" men tyvärr är det det alternativet vi har att välja på. Eller ge upp, och det vill ju varken du elle jag innerst inne. KRAM på dig Ankan.
/Linda