ja idag är det 10 år sen som terrordåden slog ner som en bomb i New York... och jag minns det som igår...det var verkligen så tragiskt att få höra det...jag jobbade då på ett bageri i Frändefors och det var en kallt och mörkt och det regnade ute också kl var sent på eftermiddagen och jag var själv...plötsligt hörde jag något på radion när jag stod och diskade va det kan inte vara möjligt hörde jag mig själv säga högt...jag slutade diska höjde på radion och fick en smärre chock jag fatta ingen ting...fick sätta mig ner och jag började gråta en skvätt...efter några minuter kom en man in i bageriet för att handla...och jag frågade han om han hade hört vad som hänt...nej sa han jag berättade om vad som hade hänt sen fick jag hämta en stol till honom och vi satt och pratade en stund han börja gråta och sen ringde det på hans mobil...han jobbade nämligen i New York berättade han men att han var ledig några dagar så han var på väg hem till familjen i sverige...det var en kollega till han som ringde och ville informera om vad som hade hänt...och kolla hur han mådde men han orkade inte prata med denna personen och sa att vi får höras senare...jag tyckte så synd om han...jag visste inte riktigt vad jag skulle göra i den svåra stunden...det enda jag kunde göra var att trösta han och bjuda på både bullar och en stor kram...uch jag förstår inte än idag att det hela är sant men tydligen så är det ju det...och tiden går oerhört fort också...så ta vara på varann och var rädda om er...jag ska försöka vara rädd om mig i alla fall...stor kram från mig till dig som läser min blogg TACK vi ses snart igen:)
väldigt snällt gjort av dig Annika. kram till dig! jag kommer ihåg att jag gott då på konstskolan i Lettland...
SvaraRadera